Att Jan Guillou inte är en bloggälskare framgick tydligt i gårdagens Babel där han, Sofia Mirjamsdotter och PM Nilsson debatterade kring traditionella medier kontra bloggar. Jan Guillou avfärdade som vanligt kategoriskt bloggosfären som full av skvaller och pladder. Och jag håller med Jan Guillou. Det mesta som skrivs i bloggosfären har inget med journalistik att göra och mycket är helt ointressant för mig. Men jag ser i motsats till Guillou inget problem med det. Problemet är snarare att vi i medievärlden värderar bloggosfären med våra traditionella journalistiska mått och därför helt missar poängen.
Bloggosfären och sociala medier är i första hand samtal mellan människor och ser ut som samtal mellan människor alltid har sett ut. Fullt med skvaller, pladder och ointressant för alla utom den närmaste kretsen. Det som skiljer nätet från tidigare medieformer är att samtalet mellan människor pågår i samma miljö som de traditionella medierna verkar i. Och det gör också att gränserna mellan journalistik och samtal blir allt mer otydlig. Men är det ett problem? Vi journalister ser det gärna så, men är det verkligen ett problem för vanliga dödliga icke-journalister som inte har gått fem år i skolan för att få lov att skriva och bli lästa. Knappast.
Jag läser mycket traditionell journalistik och journalistbloggar men också mycket bloggar som handlar om mina specialintressen skrivna av icke-journalister. Om en Macfantast skriver om hur fantastisk den nya iMacen är eller en wordpressutvecklare skriver lite knackigt grammatiskt och tipsar om nåt bra plugin, så är det inte vad jag skulle kalla god och oberoende journalistik. Men det bekommer mig inte. Jag läser gärna ändå. För vi har något gemensamt och jag vill gärna veta vad de tycker för att kunna bilda mig en egen uppfattning. Bloggaren har dessutom i många fall mycket mer detaljkunskap än t.ex. en journalist som ska recensera den nya iMacen. Så här har samtalet mellan människor alltid fungerat. Människan har alltid varit intresserade av att lyssna på vad andra tycker. Det är bara möjligheterna till samtal som har blivit så otroligt mycket större.
Men journalistkåren känner sig hotad. I alla tider har man vi inom skrået lagt mycket tid på att definiera vad god journalistik är och vilka etiska regler som man ska följa för att man ska få hålla på med journalistik. Nu har vi plötsligt fått en kanal där vem som helst kan uttrycka sig hur de vill utan att bry sig om våra regler. Dessutom börjar de där bloggarna ta våra läsare och annonspengar. Och vi viftar förskräckt med vår ”det här är inte kvalitetsjournalistik” flagga och vill i smyg helst förpassa dem till evig tystnad. Tyvärr, det kommer inte att hända. Samtal tystar man inte. I alla fall inte i en demokrati. Och för att överleva bör vi försöka hitta vår roll i samtalet istället för att avfärda det som ointressant.
Mer läsning:
Bloggvärldsbloggen (Sofia Mirjamsdotter) – Bakom kulisserna med gammelgäddan
Jan Guillou: Bloggarna kan aldrig få den riktiga makten | Jan Guillou – Aftonbladet
Bloggar skapar objektiva nyheter – svart och vitt blir grått · Mindpark
Boken ”Here comes everybody” av Clay Shirk är också värd att läsa. Den handlar bland annat om vad som händer när gränsen mellan det privata samtalet och massmedierna suddas ut.
Läs även andra bloggares åsikter om journalistik, guillou, babel, bloggosfären, bloggar, medier
Journalist, tekniker och webbveteran Tidigare CTO på DN.se och Utvecklingsansvarig nya plattformar på TV4. Driver numera eget, Headwise Consulting, och konsultar som strateg och projektledare. Läs gärna mer om vilka 
{ 2 trackbacks }
{ 4 comments… read them below or add one }
Väl talat. Felet Jan Guillou gör är att se det samtal som förs online som en mängd publicerade tidningsinlägg som då inte lever upp till hans standard. Jag tycker heller inte att han är särskilt fel ute när han envisas med att använda begreppet riktiga medier istället för gammelmedia. Bättre begrepp vore kanske traditionella medier och sociala medier. Antingen är det broadcast eller är det peer-to-peer.
Jan Guillou har heller inte förstått att folks nätbidrag inte bara sker på bredden utan att människor även hjälps åt att bygga hiearkier och sortera material. Han projicerar sin egen oförmåga att navigera i utbudet på själva mediet, vilket naturligtvis är orättvist.
Och sist men inte minst så missar han hur viktiga de nya online-samtalen är för den politiska medvetenheten och hur de gör människor mer aktiva – oavsett kvaliteten på deras textalster.
Precis som med alla samtal så kan man välja att inte lyssna till dem. I mitt jobb som journalist och redaktör så är bloggarnas bidrag väldigt viktiga – om inte annat för att få de riktigt fördjupade analyserna av nya produkter inom ”mitt” område (vin, öl och andra drycker) snabbt och kunnigt. Många av analyserna i mainstream-media är naturligt nog väldigt breda och allmänna och i bloggarna kan man grotta ner sig ordentligt utan att ta hänsyn till om det är 4 eller 4000 som förstår grundstenarna i diskussionen. Via bloggarna hittar jag även nya kompetenser och nya uppslag som leder mig och den sajt jag jobbar för vidare. Dessvärre är väl uttalanden som de som Guillou uppenbarligen gjort (jag har inte sett programmet) väldigt talande för att de inte vet vad de talar om – vulgärjournalistik som jag tror att Guillou egentligen betackar sig för. Det är ju alltid bäst att veta vad man talar om oavsett om man är bloggare, redaktör, journalist eller kommentator.
@Tor I längden tror jag inte vi behöver klassificera olika sorters medier. I dag behöver vi kanske det för att förstå vad vi pratar om men i längden kommer det att flyta ihop och sakna någon mening. Precis som gränsen mellan TV, radio och tidningar håller på att lösas upp.
@Joel Det är precis så vi måste börja se på bloggarna. De är skrivna av entusiaster som kan berika vår journalistik. Precis som vi alltid använt experter för att gå på djupet.
Ett mycket läsvärt inlägg, trots att det inte står vare sig i en pappers- eller internettidning
”Bloggaren har dessutom i många fall mycket mer detaljkunskap än t.ex. en journalist” Ja, spetskompetensen finns definitivt utanför gammelmedia. Den finns inom bloggosfären och de fora som florerar inom internet. Det gör att, när man väl har kommit igång med alternativa kanaler för kunskapsinhämtning, kunskapsutbyte, mm, gammelmedia faktiskt blir gradvis ointressantare.
Jag vill inte säga att gammelmedia marginaliseras, men dess betydelse minskar definitivt gradvis. Främst hos den uppväxande generationen – internet natives (de som har fötts efter tillkomsten av www) – som lever, andas, talar internet med varandra.
(om nu inte nöjesindustrins lobbyister lyckas stoppa den horisontentella kommunikationen helt, och via repressiv lagstiftning få tillbaka det gamla läget – en till många-kommunikation)
PS. Minns ni när Torekull gick i taket för några år sedan för att Bildt hade den stora fräckheten att själv komminicera ofiltrerat till människor via sin blogg! Torekull ansåg att journalisterna hade en absolut rätt att vara den allomfattande mellanhanden mellan källa och mottagare. Those were the days…
/Erik S