En bra fråga – men att ta betalt av Google är fel svar

Jag höll, som resten av bloggosfären, på att sätta i halsen när jag läste Peter Wolodarskis parasitutspel mot Google i går. Jag hade hoppats att vi skulle slippa ta den debatten här i Sverige också, hoppades att vi kommit längre och att den skulle dö ut i USA. Men nu är den här. Och det var väldigt nära att jag satte mig framför datorn och författade ett “du fattar inte ett smack” inlägg. Men jag lät bli och lät det hela sjunka in lite.

Det är uppenbarligen så att en betydande del av journalistbranschen tänker på det här sättet. Jag ÄR övertygad om att de har totalt fel, men att skriva det en gång till leder uppenbarligen inte framåt. För den som ändå vill ha en förklaring till varför de har fel kan till exempel läsa det här koncisa inlägget i debatten eller något av Jeff Jarvis.

Jag bestämde mig istället för att försöka förstå varför i övrigt kloka personer som Peter Wolodarski tappar verklighetsuppfattningen när de diskuterar framtiden för tidningarna. I en intervju via DN:s webbteve utvecklar Peter Wolodarski sitt resonemang och det framgår allt tydligare att frågan vi borde diskutera är hur man ska kunna bedriva grävande journalistik och annat kostsamt journalistiskt arbete som utrikesbevakning i fortsättningen. Inte om Google eller våra besökare borde betala för det. Frågan är vettig, men man letar efter svaret på fel ställe.

Wolodarskis oro är nämligen väldigt befogad. Den dyra journalistiken i dagens form är hotad. Det kommer inte att gå att ha 300 journalister anställda och betala deras löner med intäkter från en nyhetssajt och en tynande tidning. Det går säkert att ta mer betalt för annonserna på nätet om vi vet mer om våra besökare och kan styra annonserna intelligent men att det skulle ge intäkter som kan försörja nyhetsorganisationer med hundratals journalister tror jag är en utopi. Det fungerade i den skyddade värld som tidningarna kommer ifrån. Där man kontrollerade distributionen och kunde bestämma sina egna spelregler. Det fungerar inte i konkurrensen med alla innehållsproducenter och andra annonsfinansierade sajter som vi tävlar med på nätet.

Men innebär det att den dyra kvalitetsjournalistiken håller på att försvinna? Inte nödvändigtvis, men exakt hur den ska överleva är en av de frågorna som just nu är väldigt svåra att svara på. Clay Shirky beskriver det bra när han hävdar att det uppstår ett glapp när en gammal modell dör innan man tydligt kan se vad som ersätter den. Och det i sin tur är säkert också anledningen till att så många erfarna journalister just nu kommer med så oövertänkta teorier om hur nyhetsmedierna ska tjäna pengar i framtiden. Att inte kunna hitta ett svar på hur bra journalistik ska kunna överleva väcker självklart desperation hos hängivna publicister som Peter Wolodarski. Men det är naturligt, i glappet mellan gammalt och nytt är lösningarna fortfarande väldigt svåra att se tydligt.

Om man ändå ska försöka ge ett svar som motpol till desperationen så är det troliga att det vi i dag kallar grävande journalistik och utrikesbevakning kommer att ersättas av många olika sorters initiativ. En del kommer att skötas av människor som varken är journalister eller anställda på ett medieföretag. Men annat kan kanske nyhetsmedierna fortsätta att göra om man kan frigöra sig från sitt traditionsbundna tänkande.

Ta grävjobben på en tidning som exempel. En sådan satsning resulterar oftast som mest i en artikelserie på tre till fyra helsidor totalt. Det är egentligen ett ganska klent resultat för flera månaders arbete utfört av en grupp journalister. Men slutresultatet blir som det blir för att vi fortfarande använder samma tankesätt för grävjobb som vi alltid gjort. Det ska resultera i ett antal sidor i tidningen. Om vi istället skulle tänka större och se andra möjligheter. Kanske kan en typ av grävjobb resultera i ett stort antal bloggposter på vägen, en bilaga som säljs separat, fyra helsidor i tidningen och en lång diskussion efteråt på nätet. Ett annat kanske slutar med en TV-dokumentär, en bok och en databas med information som vem som helst kan ta del av. Då kanske vi också kan börja räkna hem satsningarna ekonomiskt.

Det finns säkert fler idéer i den här andan, bidra gärna i kommentarerna. Vad jag menar är att vi måste våga tänka större och utanför det vi är vana vid. Vi blir begränsade av vår tradition och tror att ramarna för vårt arbete är konstanta. Det leder till att vi söker svaren på fel ställe och försöker förändra det som är nytt för oss.

Men det är inte betalningsviljan på nätet eller Googles affärsmodeller som behöver förändras. Det är nyhetsindustrin själv som måste söka nya vägar för att överleva.

Läs även andra bloggares åsikter om peter wolodarski, dn, clay shirky, jeff jarvis, nyheter, journalistik, google, betaltjänster

Tagged as: betaltjänster, clay shirky, dn, google, jeff jarvis, Journalistik, nyheter, peter wolodarski