En redaktionell produkt är innehåll smart förpackat och distribuerat. Den har en början och ett slut och man kan bli färdig med den. En nyhetssajt är inte en redaktionell produkt. Det är ett flöde av innehåll som ständigt uppdateras och aldrig tar slut. Jag var inne på det här förra veckan när jag skrev om hur man kan tänka när man tar fram digitala redaktionella produkter och vad folk kan tänkas betala för. Fredriks Strömberg har också tangerat det när han i veckan efterlyste sätt att göra nyhetssajter som tydligare visar de redaktionella prioriteringarna.

Jag tror inte lösningen är att förändra nyhetssajterna. Ett flöde av information som till exempel en nyhetssajt i en webbläsare konsumeras på ett aktivt sätt – framåtlutat om man vill använda en sliten term. Då funkar nyhetssajterna relativt bra. Twitter och Facebook fungerar på samma sätt. Men det skiljer sig från hur vi traditionellt har konsumerat medier när vi har bläddrat mellan sidorna i ett magasin eller kanalerna på TV:n, låtit oss överraskas och fastnat för nåt vi inte direkt letade efter.

Datorn och webbläsaren är inte bra för den typen av bläddringskonsumtion och därför har det varit svårt att ta fram digitala redaktionella produkter. När någon försäkt har det oftast blivit dåliga kopior av gamla medieprodukter som olika former av pdf-tidningar och e-magasin. Det är bara flödeswebbarna som funkat.

Men det håller på att ändras. IPhone och iPod Touch var första steget. IPad och alla de touchscreen devicer som lär följa efter den tar det vidare. Nu börjar vi få apparater som man kan krypa upp i soffan med och enkelt kan styra genom att svepa med fingrarna. De lämpar sig mycket bättre för något som liknar bläddringskonsumtion.

Det är för den här typen av apparater som mediabolagen ska utveckla produkter, parallellt med att de fortsätter att utveckla sina annonsfinansierade flödeswebbar. Men det kommer inte att räcka att skicka ut de traditionella papperstidningarna eller tv-kanalerna i digitalt format. De nya produkterna man tar fram måste också utnyttja möjligheterna som en internetuppkopplad device och innehålla interaktivitet och smarta kopplingar mot nättjänster. Och på så sätt kombinera det bästa ur de två världarna till något helt nytt.

Det här inlägget är tidigare publicerat på Same Same But Different.

Media och underhållningsbranschen är mitt i en förändringscyklon. Affärsmodeller och värdesystem faller samman. Dagstidningarna har sett sina stora annonsmarknader flytta ut på nätet. Skivindustrins hela affärsfundament är försvunnet. CD-skivan finns snart inte längre, TV-tablåerna börjar bli överflödiga och ingen med vettet i behåll skulle väl få för sig att starta en videouthyrningskedja.

För lite mer än elva år sedan, direkt efter att jag gått ut journalistlinjen i Skurup, flyttade jag till Stockholm för ett sex veckor långt vikariat på DN.se. Jag var fascinerad av nätet redan då och förstod att internet skulle få stora konsekvenser för journalistiken. Men i Malmö och Skåne fanns inget som liknade nätredaktioner så det var bara att flytta. På DN var vi en liten tapper, men kuvad skara, som predikade nätets möjligheter och hoten mot den traditionella affären. Vi var underdogs som ständigt var förbannade på att ingen lyssnade på vad vi sa. Vi tyckte oss förstå, men om någon hade frågat oss vad som väntade tio år bort hade vi knappast kunnat förutse varken Google, Spotify, Twitter eller Facebook.

Lika omöjligt är det att se in i framtiden i dag. Utvecklingen går till och med snabbare nu än för tio år sedan. Vem kan till exempel säga vad den mobila revolutionen och den nya mobilbredbandstekniken LTE kommer att innebära för mediekonsumtionen. Eller vad devicer som den omtalade tableten från Apple kommer att betyda och följas av.
Ännu svårare är det att se vad som kommer att hända när den fysiska verkligheten kopplas ihop med den digitala genom RFID-taggar och Augmented Reality (AR).

Snart är allt och alla uppkopplade – hela tiden.

Perspektiven är hisnande. Vi kan ha teorier om vad det innebär för mediebranschen, men förändringarna är för stora och genomgripande för att vår hjärna ska förstå vidden av dem och alla de nya möjligheterna som de skapar.

En omdaning av den här magnituden kräver ödmjukhet och en insikt om att det inte finns några enkla allmängiltiga lösningar. Till exempel ser framtiden för en tidning som DN helt annorlunda ut än för Expressen eller en lokaltidning som Ystads Allehanda. Lika olika ser det ut om man jämför SVT och TV3. Bara för att vi har en gemensam historiks produkt eller tjänst så kan vi inte koka ihop våra framtidsstrategier efter samma recept. Våra varumärken är laddade med helt olika förutsättningar. Och det är där vi måste börja resonemangen när vi formar våra strategier. Därför är också betaldebatten som förs nu så meningslös. Det finns inget allmängiltigt svar på om det går att ta betalt för digitalt innehåll. Det beror på innehållet och hur det förpackas. Nyhetsartiklar på webben – nej knappast. Livesport, musik och film i mobila devicer – ja kanske. Vi får testa och se helt enkelt, men branschen i stort kommer inte att överleva bara genom att ta betalt för det man alltid gjort. Det behövs bättre idéer än så. Så låt oss lägga energin på det.

För att komma vidare i debatten behöver vi både höja blicken och våga tänka stort samtidigt som vi inte glömmer att plocka ner teorierna till vad det innebär här och nu och översätta dem till konkreta förändringsförslag. Annars är risken stor att vi drabbas av handlingsförlamning. När förändringarna är så svåra att överblicka är det lätt att fastna i stora tankar som inte går att översätta till verksamheten och vardagen. Framtidsteorierna kan vara en vägledning men för att överleva behöver mediebranschen ta många små steg och hoppa från tuva till tuva trots att man inte riktigt vet vad som väntar längre fram.

Med alla skickliga skribenter och debattörer som nu är knutna till SSBD kan vi bli en viktig vägvisare som vidgar perspektiven och för resonemangen framåt. Men för att kunna vara det tror jag att det är viktigt att vi inte faller in i ensidig kritik av allt branschen gör och föreslår. Det är enkelt att plocka poänger på att kritisera, men det är utan tvekan ett underdogbeteende. Och i dag är vi inte längre några underdogs. Vi har en samlad kunskap som är otrolig värdefull för mediebranschen. Jag hoppas vi kan frigöra den och få SSBD att stå för framtidsoptimism och framåtanda. Det behövs. Och egentligen har de flesta av oss samma mål som de vi ofta kritiserar. Att hitta vägar så att medieföretagen överlever informationsrevolutionen.

Glöm inte att vi skriver historia de närmaste åren. Det är ett privilegium att få vara med om något så stort. Jag hoppas vi, och då menar jag både vi som skriver och ni som läser, kan vara med och skriva fortsättningen i historieboken så att den blir något i stil med: “Men de svenska medieföretagen var skickliga på att förstå vad internet betydde för journalistiken och affärsmodellerna och lyckades med beslutsamt agerande vända förändringen till något positivt. I dag spelar de en större roll för det demokratiska samtalet än någonsin.”

Under våren har medievärlden, inkluderat mig själv, spillt alldeles för mycket tid på att diskutera för och emot att ta betalt för innehåll på nätet. Tyvärr har det inte lett ett steg närmre någon lösning på nyhetsmediernas ekonomiska framtid. Debatten står och stampar och debattörerna har grävt ner sig i sina skyttegravar och omformulerar bara sina argument på mer eller mindre fyndiga sätt.

Det är väldigt lätt att fastna i den här typen av debatter. Att bemöta dåliga förslag kan kännas viktigt för stunden och det är också enkelt att plocka poäng genom att kritisera, men branschen förlorar tid för varje dag vi fortsätter betaldebatten. För oss som tycker oss stå för nytänkande är det hög tid att använda våra krafter till att fokusera på lösningar vi tror på och inte ödsla mer tid på återvändsgränder.

Personligen kommer jag att avstå från att hugga på debattbetena som kommer i RSS-läsaren dagligen och försöka bidra med att ändra agendan istället. Jag hoppas fler följer mitt exempel. För i slutändan handlar inte branschens överlevnad bara om att få läsarna att betala. Det handlar om att nyhetsmedierna ska få intäkter och kostnader i balans. I det kan att ta betalt för innehåll spela en roll, men knappast huvudrollen.

Jag kommer istället att försöka fokusera på tre områden:

En ny journalistik
Nätet börjar bli en egen medieform, inte bara en ny distributionsform för gamla kanaler.  Facebook och Twitter och är inte bara framgångsrika tjänster. De är också exempel på vad som håller på att hända. Förändringen är abstrakt, men det är oerhört viktig att medievärlden börjar delta och lära sig hur man agerar i ett socialt världsomspännande nätverk där traditionellt redaktionellt innehåll samsas med vanliga människors samtal och skrivande. Det är nämligen något helt annat än broadcasting. Det är ett ständigt pågående samtal och idéutbyte. I en sådan värld fungerar det inte att publicera en text och sedan försvinna ur samtalet. Då har man inget där att göra. Det fungerar inte heller att agera som man är den enda sajten på jorden. Men i dag är mediesajterna i mångt och mycket stängda silos. Länkandet till andra sajter är  litet, framförallt till konkurrenterna. Mediebolagen strävar mot att hålla besökarna kvar på sin sajt medan kraften som driver internet är att länka ihop och förädla information. Lyssna på Jay Rosen för en djupare analys.
Och om ni tvivlar på att sociala medier är något ni behöver bry er om så ta en titt på den här presentationen.
Annonsaffären
Det är lågkonjunktur just nu, men när det svänger kommer annonsaffären på nytt att hamna i fokus för mediebranschen. Jag var med förra gången det var riktigt mörkt på annonsmarknaden. Vi pratade om betaltjänster då med, men alla sådana diskussioner upphörde när annonsmarknaden lyfte. Tyvärr hann många av oss bränna både tid och tankekraft på betalsystem och möjliga innehållstjänster innan vi slängde allt i papperskorgen. Vi är på väg att göra samma sak igen.
Annonssäljet på medieföretagen är fortfarande väldigt outvecklad. Det säljs i stort sett på samma sätt som det gjordes 1999, och som det alltid har gjorts i t.ex tidningar, dvs traditionell displayannonsering. En del har börjat så smått med kontextuella annonser. Geografiskt styrda annonser eller beteendestyrda annonser som bla Google och Tradedoubler håller på med har de flesta väldigt lite tankar om. Mediebranschen måste bli etta i klassen på att få ut maximalt för  sina annonsformat. Läs till exempel artikeln i Wired om hur Google jobbar med att maximera sina intänkter och fundera samtidigt på att de flesta i mediebranschen har outsourcat sina annonssystem till tredjepartsleverantörer och inte arbetar med att analysera annonsdata.

Organisation och effektiviseringar
En nyhetsorganisation kommer inte att se ut som den gör i dag om tio år. Det är helt uppenbart att det inte kommer att finnas reportrar som sitter och ringer på och skriver om samma grejer som TT rapporterat om. Det kan inte gå ihop ekonomiskt. Jag är övertygad om att organisationerna kommer att vara väsentligt mindre och fokuserade på redaktörskap och fördjupande analyser och att man kommer att samarbeta med andra för att berika sitt innehåll på de områden man inte har råd att vara bäst själv. Men det är inte enkelt att genomföra förändringarna i rätt takt och många av dem kommer att vara smärtsamma och utmana många gamla sanningar i journalistskrået.

Alla de här områdena behöver belysas mycket mer och det finns inga enkla recept för framgång ännu. Ett sätt att komma vidare är att lyfta fram goda exempel både från mediebranschen och andra branscher som går att lära av. Bidra gärna med sådant i kommentarerna eller via mail. Även exempel som kan verka triviala är viktiga för att få igång diskussionen. Stora ogreppbara frågor måste lösas i små steg.

Ett annat är anordna seminarier och samla alla smarta människor som  jobbar med de här frågorna och tillsammans komma vidare. Det är något jag uppmanar Medieföretagen (inkl gamla TU) att ta tag i . Jag är gärna med och hjälper till att organisera om det behövs. Det kan i sin tur kanske leda vidare till nåt som liknar projektet New business models for news som drivs av bland andra Jeff Jarvis vid City University of New York Graduate School of Journalism i USA.

För att avsluta vill jag börja med att lyfta fram ett bra exempel själv. Läs Emanuel Karlstens, redaktör på Dagen.se, blogginlägg där han berättar om hur de började arbete med Facebook. Det behöver inte vara svårare än så att komma igång att arbeta med sociala medier.

Om det händer något som är viktigt för mig så kommer jag att få reda på det. Det råder ingen brist på nyheter och de finns överallt. För oss som är 40+ är det en naturligt att tänka – ”nu ska jag läsa nyheter” – och gå till en nyhetssajt. För de som är uppvuxna med internet och har blivit bombarderade med gratistidningar är det helt främmande. Nyheter bara finns, de kommer till en och att de skulle leta efter dem är bara underligt. Och att de skulle betala för dem är än mer befängt.

Steve Rubel, director of Insights på Edelman i New York och författare till bloggen Micro Persuasion, pratade i dag om PR och sociala medier på konferensen Disruptive Media och berörde bland annat ett ämne som jag funderat på den senaste tiden. Hur tänker internetgenerationen på begreppet nyheter och är det ens ett begrepp som de bryr sig om. Steve Rubels synpunkter rimmar bra med hur min 18-åriga bonusson tittar konstigt på mig när jag frågar om han tror att han kommer att betala för att ha en papperstidning eller för att ta del av nyheter. För honom är frågan bara konstig.

Steve Rubel kallar det selektiv ignorans. Nyhets- och informationsflödet är så kompakt att det kräver hård prioritering och det kräver väldigt mycket innan vi aktivt söker upp något. Om något viktigt händer räknar man med att man får reda på det ändå, via vänner eller på något annat sätt.

Vad betyder det för medieföretagen? Förutom att det utesluter att ta betalspärrar som stänger ute läsarna så måste vi se utanför för vår egna sajt. Vi måste se hela ekosystemet och förstå hur folk ska hitta oss och hur vi behåller vår relevans. Inte bara genom att optimera våra sajter för sök utan genom att vara i flödet och livet på nätet. Vår sida på Facebook, våra reportrar på Twitter och vår dialog med läsarna är i själva verket viktigare än pixelpillet på sajten som vi lägger enorma pengar på.

Vi kan skriva hur bra artiklar vi vill och göra hur snygga och funktionsrika sajter som helst, men om vi fortsätter att vår autistiska hållning till läsarna kommer vi snart inte vara relevanta längre.

Jag höll, som resten av bloggosfären, på att sätta i halsen när jag läste Peter Wolodarskis parasitutspel mot Google i går. Jag hade hoppats att vi skulle slippa ta den debatten här i Sverige också, hoppades att vi kommit längre och att den skulle dö ut i USA. Men nu är den här. Och det var väldigt nära att jag satte mig framför datorn och författade ett “du fattar inte ett smack” inlägg. Men jag lät bli och lät det hela sjunka in lite.

Det är uppenbarligen så att en betydande del av journalistbranschen tänker på det här sättet. Jag ÄR övertygad om att de har totalt fel, men att skriva det en gång till leder uppenbarligen inte framåt. För den som ändå vill ha en förklaring till varför de har fel kan till exempel läsa det här koncisa inlägget i debatten eller något av Jeff Jarvis.

Jag bestämde mig istället för att försöka förstå varför i övrigt kloka personer som Peter Wolodarski tappar verklighetsuppfattningen när de diskuterar framtiden för tidningarna. I en intervju via DN:s webbteve utvecklar Peter Wolodarski sitt resonemang och det framgår allt tydligare att frågan vi borde diskutera är hur man ska kunna bedriva grävande journalistik och annat kostsamt journalistiskt arbete som utrikesbevakning i fortsättningen. Inte om Google eller våra besökare borde betala för det. Frågan är vettig, men man letar efter svaret på fel ställe.

Wolodarskis oro är nämligen väldigt befogad. Den dyra journalistiken i dagens form är hotad. Det kommer inte att gå att ha 300 journalister anställda och betala deras löner med intäkter från en nyhetssajt och en tynande tidning. Det går säkert att ta mer betalt för annonserna på nätet om vi vet mer om våra besökare och kan styra annonserna intelligent men att det skulle ge intäkter som kan försörja nyhetsorganisationer med hundratals journalister tror jag är en utopi. Det fungerade i den skyddade värld som tidningarna kommer ifrån. Där man kontrollerade distributionen och kunde bestämma sina egna spelregler. Det fungerar inte i konkurrensen med alla innehållsproducenter och andra annonsfinansierade sajter som vi tävlar med på nätet.

Men innebär det att den dyra kvalitetsjournalistiken håller på att försvinna? Inte nödvändigtvis, men exakt hur den ska överleva är en av de frågorna som just nu är väldigt svåra att svara på. Clay Shirky beskriver det bra när han hävdar att det uppstår ett glapp när en gammal modell dör innan man tydligt kan se vad som ersätter den. Och det i sin tur är säkert också anledningen till att så många erfarna journalister just nu kommer med så oövertänkta teorier om hur nyhetsmedierna ska tjäna pengar i framtiden. Att inte kunna hitta ett svar på hur bra journalistik ska kunna överleva väcker självklart desperation hos hängivna publicister som Peter Wolodarski. Men det är naturligt, i glappet mellan gammalt och nytt är lösningarna fortfarande väldigt svåra att se tydligt.

Om man ändå ska försöka ge ett svar som motpol till desperationen så är det troliga att det vi i dag kallar grävande journalistik och utrikesbevakning kommer att ersättas av många olika sorters initiativ. En del kommer att skötas av människor som varken är journalister eller anställda på ett medieföretag. Men annat kan kanske nyhetsmedierna fortsätta att göra om man kan frigöra sig från sitt traditionsbundna tänkande.

Ta grävjobben på en tidning som exempel. En sådan satsning resulterar oftast som mest i en artikelserie på tre till fyra helsidor totalt. Det är egentligen ett ganska klent resultat för flera månaders arbete utfört av en grupp journalister. Men slutresultatet blir som det blir för att vi fortfarande använder samma tankesätt för grävjobb som vi alltid gjort. Det ska resultera i ett antal sidor i tidningen. Om vi istället skulle tänka större och se andra möjligheter. Kanske kan en typ av grävjobb resultera i ett stort antal bloggposter på vägen, en bilaga som säljs separat, fyra helsidor i tidningen och en lång diskussion efteråt på nätet. Ett annat kanske slutar med en TV-dokumentär, en bok och en databas med information som vem som helst kan ta del av. Då kanske vi också kan börja räkna hem satsningarna ekonomiskt.

Det finns säkert fler idéer i den här andan, bidra gärna i kommentarerna. Vad jag menar är att vi måste våga tänka större och utanför det vi är vana vid. Vi blir begränsade av vår tradition och tror att ramarna för vårt arbete är konstanta. Det leder till att vi söker svaren på fel ställe och försöker förändra det som är nytt för oss.

Men det är inte betalningsviljan på nätet eller Googles affärsmodeller som behöver förändras. Det är nyhetsindustrin själv som måste söka nya vägar för att överleva.

Läs även andra bloggares åsikter om peter wolodarski, dn, clay shirky, jeff jarvis, nyheter, journalistik, google, betaltjänster

När jag var med och jobbade fram konceptet för Twingly på DN tillsammans med dåvarande Primelabs var tanken att binda ihop bloggvärlden med traditionell media. Att göra DN till en del av samtalet. Många mediebolag hakade på och Twingly blev snabbt ett begrepp. Men vi kom bara halvvägs. Webbmedierna gav bloggarna möjlighet att diskutera det man skrev, men själva förblev de stumma.

Tanken då var: ”läsarna diskuterar vårt innehåll, låt den diskussionen finnas på vår sajt”. För bara tre år sedan var redan det kontroversiellt. Minns Jan Wifstrands klassiska, om än något lösryckta citat från Dagens Media:

”DNs signum är kvalitet. Vi behöver inte omodererade struntpratsdiskussioner. De läsare som bara vill spy ur sig i största allmänhet får gärna göra det någon annanstans”

Och då var Jan Wifstrand ändå en chefredaktör som var nätvänlig jämfört med sina företrädare och satte en ära i att besvara varenda läsarmail.

Men nu är det dags att flytta fram positionerna och omformulera: ”läsarna vill diskutera det vi skriver, vi måste delta i det samtalet”. Dit har vi långt. Diskussionerna som förs bland våra egna artikelkommentarer och på sajter som Twitter förs läsare emellan. Själva outsourcar vi hanteringen av kommentarerna till externa bolag som Interaktiv Säkerhet för att det är för kostsamt att ta hand om det själv. Att lägga ut modereringen är i sig inte fel, som Pelle Sten (SvD) påpekade på Twitter för några veckor sedan, men det säger något om hur vi ser på våra läsares åsikter.

Dialogen med läsaren är en av de viktigaste framgångsfaktorerna för att överleva i en ny medievärld. Vi kan inte ställa oss utanför det sociala ekosystemet som nätet är och tro att det går att fortsätta med envägskommunikation. Ärlig konversation engagerar, driver trafik och skapar lojala läsare. Dialogen är fundamentet i en dubbelriktad medieform. Bloggvärlden har förstått det och behandlar en artikelkommentar som något viktigt. En engagerad läsare som tar sig tid att kommentera är guld värd och ska få ett respektfullt och vänligt svar. Vi kan inte besvara varje kommentar, men det är inte en ursäkt för att inte delta i diskussionen överhuvudtaget.

För att lyckas måste journalistrollen omdefinieras. Arbetet tar inte slut när sista punkten i artikeln är satt. Då börjar samtalet, både på den egna sajten, på bloggar och på andra sociala medier Det ger journalisten möjlighet att lyssna på läsarna, svara, rätta eventuella fel och följa upp med nya vinklar. Det ger inte bara engagerade läsare och mer trafik, det ger också en bättre journalistik.

Läs även andra bloggares åsikter om twingly, sociala medier, dn, bloggar, kommentarer, twitter, bloggosfären

Att Jan Guillou inte är en bloggälskare framgick tydligt i gårdagens Babel där han, Sofia Mirjamsdotter och PM Nilsson debatterade kring traditionella medier kontra bloggar. Jan Guillou avfärdade som vanligt kategoriskt bloggosfären som full av skvaller och pladder. Och jag håller med Jan Guillou. Det mesta som skrivs i bloggosfären har inget med journalistik att göra och mycket är helt ointressant för mig. Men jag ser i motsats till Guillou inget problem med det. Problemet är snarare att vi i medievärlden värderar bloggosfären med våra traditionella journalistiska mått och därför helt missar poängen.

Bloggosfären och sociala medier är i första hand samtal mellan människor och ser ut som samtal mellan människor alltid har sett ut. Fullt med skvaller, pladder och ointressant för alla utom den närmaste kretsen. Det som skiljer nätet från tidigare medieformer är att samtalet mellan människor pågår i samma miljö som de traditionella medierna verkar i. Och det gör också att gränserna mellan journalistik och samtal blir allt mer otydlig. Men är det ett problem? Vi journalister ser det gärna så, men är det verkligen ett problem för vanliga dödliga icke-journalister som inte har gått fem år i skolan för att få lov att skriva och bli lästa. Knappast.

Jag läser mycket traditionell journalistik och journalistbloggar men också mycket bloggar som handlar om mina specialintressen skrivna av icke-journalister. Om en Macfantast skriver om hur fantastisk den nya iMacen är eller en wordpressutvecklare skriver lite knackigt grammatiskt och tipsar om nåt bra plugin, så är det inte vad jag skulle kalla god och oberoende journalistik. Men det bekommer mig inte. Jag läser gärna ändå. För vi har något gemensamt och jag vill gärna veta vad de tycker för att kunna bilda mig en egen uppfattning. Bloggaren har dessutom i många fall mycket mer detaljkunskap än t.ex. en journalist som ska recensera den nya iMacen. Så här har samtalet mellan människor alltid fungerat. Människan har alltid varit intresserade av att lyssna på vad andra tycker. Det är bara möjligheterna till samtal som har blivit så otroligt mycket större.

Men journalistkåren känner sig hotad. I alla tider har man vi inom skrået lagt mycket tid på att definiera vad god journalistik är och vilka etiska regler som man ska följa för att man ska få hålla på med journalistik. Nu har vi plötsligt fått en kanal där vem som helst kan uttrycka sig hur de vill utan att bry sig om våra regler. Dessutom börjar de där bloggarna ta våra läsare och annonspengar. Och vi viftar förskräckt med vår ”det här är inte kvalitetsjournalistik” flagga och vill i smyg helst förpassa dem till evig tystnad. Tyvärr, det kommer inte att hända. Samtal tystar man inte. I alla fall inte i en demokrati. Och för att överleva bör vi försöka hitta vår roll i samtalet istället för att avfärda det som ointressant.

Mer läsning:
Bloggvärldsbloggen (Sofia Mirjamsdotter) – Bakom kulisserna med gammelgäddan
Jan Guillou: Bloggarna kan aldrig få den riktiga makten | Jan Guillou – Aftonbladet
Bloggar skapar objektiva nyheter – svart och vitt blir grått · Mindpark

Boken ”Here comes everybody” av Clay Shirk är också värd att läsa. Den handlar bland annat om vad som händer när gränsen mellan det privata samtalet och massmedierna suddas ut.

Läs även andra bloggares åsikter om journalistik, guillou, babel, bloggosfären, bloggar, medier