En redaktionell produkt är innehåll smart förpackat och distribuerat. Den har en början och ett slut och man kan bli färdig med den. En nyhetssajt är inte en redaktionell produkt. Det är ett flöde av innehåll som ständigt uppdateras och aldrig tar slut. Jag var inne på det här förra veckan när jag skrev om hur man kan tänka när man tar fram digitala redaktionella produkter och vad folk kan tänkas betala för. Fredriks Strömberg har också tangerat det när han i veckan efterlyste sätt att göra nyhetssajter som tydligare visar de redaktionella prioriteringarna.

Jag tror inte lösningen är att förändra nyhetssajterna. Ett flöde av information som till exempel en nyhetssajt i en webbläsare konsumeras på ett aktivt sätt – framåtlutat om man vill använda en sliten term. Då funkar nyhetssajterna relativt bra. Twitter och Facebook fungerar på samma sätt. Men det skiljer sig från hur vi traditionellt har konsumerat medier när vi har bläddrat mellan sidorna i ett magasin eller kanalerna på TV:n, låtit oss överraskas och fastnat för nåt vi inte direkt letade efter.

Datorn och webbläsaren är inte bra för den typen av bläddringskonsumtion och därför har det varit svårt att ta fram digitala redaktionella produkter. När någon försäkt har det oftast blivit dåliga kopior av gamla medieprodukter som olika former av pdf-tidningar och e-magasin. Det är bara flödeswebbarna som funkat.

Men det håller på att ändras. IPhone och iPod Touch var första steget. IPad och alla de touchscreen devicer som lär följa efter den tar det vidare. Nu börjar vi få apparater som man kan krypa upp i soffan med och enkelt kan styra genom att svepa med fingrarna. De lämpar sig mycket bättre för något som liknar bläddringskonsumtion.

Det är för den här typen av apparater som mediabolagen ska utveckla produkter, parallellt med att de fortsätter att utveckla sina annonsfinansierade flödeswebbar. Men det kommer inte att räcka att skicka ut de traditionella papperstidningarna eller tv-kanalerna i digitalt format. De nya produkterna man tar fram måste också utnyttja möjligheterna som en internetuppkopplad device och innehålla interaktivitet och smarta kopplingar mot nättjänster. Och på så sätt kombinera det bästa ur de två världarna till något helt nytt.

I ett inlägg på Mindpark är Olle ”Vassa Eggen” Lidbom kritisk mot medieelitens teknikbild som han säger ”vara det största hotet mot mediernas överlevnad”. Inläggets kärnbudskap är att förändringen inte går så snabbt som medieeliten vill påstå. Ett utdrag:

Läsarna finns – tvärtemot den populära uppfattningen – fortfarande på papper: dagstidningarna har stabila räckvidder och hyfsat stadiga upplagor; magasinens läsare och annonsörer betalar allt mer för sig. Men den som lyssnar på medieanalytiker kan lätt få för sig att Dagens Nyheter just blivit omsprunget av Voddler som mediekanal.

Jag gillar att Lidbom utmanar. Det är roligt att läsa texter som inte bara innehåller det man förväntar sig. Och Olle har som vanligt flera poänger. Det är väldigt lätt att bli hemmablind och tro att alla köper värstingtelefoner och twittrar dygnet runt. Det är viktigt att ta ett steg tillbaka ibland och fundera på hur det ser ut för ”vanliga människor”. Jag brukar använda min ”icke nätiga” syster som måttstock när jag behöver komma ner på jorden.

Men när ser jag hur mina bonusbarn använder internet så inser jag att bilden inte är så lätt att tolka. Visst finns det en trögrörlighet hos de som inte växt upp med nätet, men å andra sidan finns det en förmåga att snabbt ta till sig nytt hos de yngre som inte har några minnen av en tid utan internet.

Förutom målgruppens ålder så tror jag förflyttningens hastighet till stor del beror på medieslag. Kvällstidningarna har sett rejäla upplagetapp senaste åren. Att läsa kvällstidning var lätt att byta ut mot nätläsande.  När det gäller morgontidningarna så kan det se ut som om dagstidningen fortfarande står stark när man tittar på räckviddssiffrorna, men om man börjar titta på betalningsviljan så är det tydligt att det händer något. Andelen fullbetalande DN-prenumeranter har t.ex sjunkit med mer än 15 procent de senaste tio åren.

Det säger något om hur prenumeranterna ser på värdet av sin tidning. När det kommer ett bra prisvärt alternativ på frukostbordet så kan det gå snabbt, speciellt i de yngre målgrupperna. Iphonen och minidatorerna börjar närma sig något som kan mäta sig med pappret, kanske också en uppkopplad billig läsplatta kan vara ett alternativ under en övergångsperiod. Visst dröjer det lite till innan den typen av devicer är var mans egendom. Men så långt borta är det inte.

Dagstidningarna har dessutom ett större problem än att läsarna lämnar. Deras annonsmarknader och traditionella kassakor har redan flyttat.

TV-världen är också inne i en process som får fart snart. Hemelektroniktillverkarna satsar stenhårt på uppkopplade TV-apparater med enkla webbläsare. Det tar några år innan hela svenska folket bytt ut sina TV-apparater men om de får hela SF:s utbud och alla Playtjänsterna ett klick bort så finns det ganska många skäl att byta dumburk.

Att byta ut magasinens ”lyxighet”, bakåtlutade läsning och högprofilerade varumärkesannonser mot något digitalt känns däremot längre bort. Där köper jag Olles resonemang utan protest.

Men tittar jag tio år tillbaka och jämför hur den vanliga svenskens medievärld har förändrats så måste man jag nog ändå säga att i det stora hela så går det väldigt fort. Även för min syster. Hon finns till och med på Facebook numera.

Uppdaterat: Fredrik Strömberg har också skrivit en bra post om ämnet.

Uppdaterat 2:
Det är en intressant debatt och flera har kommit med bra inspel.

Mikael Zackrisson har  kommenterat Lidboms inlägg på Same Same But Different.

Där har också Sofia Mirjamsdotter skrivit ett väldigt läsvärt inlägg med fokus på att tidningarna försöker anpassa sin pappersprodukt mot en målgrupp som ändå inte läser papperstidningar och därmed håller på att tappa sina trögrörliga läsare. Samtidigt som de inte når de yngre på nätet.

Olle Lidbom har också själv besvarat kritiken i ett inlägg på Vassa Eggen.

Hulu har varit beviset på att TV-industrin inte tänker gå samma öde till mötes som musikindustrin. Men nu riskerar glorian att hamna rejält på sned. I veckan har Hulu tagit bort sitt innehåll både från TV.com och mediacenterlösningen Boxee. Exakt vad som ligger bakom Hulus agerande är fortfarande oklart, men det ringer en varningsklocka.

Hulu är ett samarbete mellan NBC Universal och News Corp. Affärsidén är att erbjuda alla tv-serier gratis till tittarna och finansiera det med reklam. Hulu har varit väldigt framgångsrikt. Trafiken och annonsintäkterna har ökat i snabb takt och Hulu har beskrivit som det professionella hotet mot YouTube.

En av Hulus grundstenar har varit att dela med sig. Det har varit fritt för vem som helst att bädda in program på sajter och man har varit mycket öppna för samarbeten som det med Boxee. Att annonserna har varit en del av det syndikerade innehållet har gjort att Hulu fortfarande har tjänat pengar trots att tittandet inte har skett på den egna sajten.

Varför gör man då plötsligt helt om? Troligen är det olika orsaker i de båda fallen. När det gäller TV.com, som CBS står bakom, kan det vara rena konkurrensskäl. Besökssiffrorna har stigit kraftigt på TV.com sedan årsskiftet då man började visa hela avsnitt och program. Genom att ta bort sitt innehåll reducerar Hulu kraftigt TV.com:s erbjudande.

I fallet med Boxee spekulerar Chris Albrecht på NewTeeVee i att det är påtryckningar från kabeltevebolagen ligger bakom avstängningen. Det är tyvärr helt logiskt. Med Boxee installerat får man ett väldigt bra gränssnitt när man kopplar datorn till TV:n. Om man dessutom har tillgång till alla tv-serier i Boxee är det självklart lockande att spara in på kabelteveavgiften.

I vilket fall är det här oroande nyheter. Interna gräl och försök att försvåra för tittaren kommer bara att ställa till problem för hela branschen på sikt. Konsumenten vill ha enkelhet och valfrihet och styra var, när och hur man vill titta på TV. Om inte TV-bolagen kan åstadkomma det så gynnar det bara andra aktörer och, naturligtvis, piratnedladdningen.

Mer om bråket:
Say Good-bye to Hulu on Boxee « NewTeeVee
Hulu Yanks Content from TV.com, the Race Begins « NewTeeVee
Content Owners Force Hulu To Kneecap Boxee – Techcrunch
boxee blog » the Hulu situation
Hulu Blog – Doing hard things
CBS Tries to Out-Hulu Hulu with TV.com « NewTeeVee
CBS Strikes Back at Hulu – Digits – WSJ.com

Läs även andra bloggares åsikter om hulu, video, tv, webb-tv, cbs, nbc, universal, boxee, tv.com

Technorati Taggar: tv, video, web-tv, hulu, tv.com, cbs, nbc, boxee
universal

- Kunde ”kronan”! Jag och Peter, Peter och jag…
- Lynyrd Skynyrd
- Deep Purple
- Janis Joplin
- Hmm, gissade på Creedence på den första: är det Lynyrd?

Ett gäng vänner tittar på ”På spåret”. Det skulle kunna vara hämtat från vilket vardagsrum som helst i fredags. Men det är det inte. Det är ett utdrag ur en tråd på Bloggy. Med laptopen i knät sitter ett gäng och kollar på TV och tävlar om vem som vet mest. Ännu ett exempel på att vardagsrummet har flyttat ut på nätet.

Nyligen testade CNN att integrera Facebook under sin livesändning på nätet av Obamas installation. Inte mindre än 1.5 miljoner statusuppdateringar kom via CNN den dagen.

Att folk vill uttrycka sig på nätet när de tittar på tv är inget nytt. Forumen går varma under Idolfinaler och i samband med stora sporthändelser. Men finessen med att använda Bloggy eller Facebook är att man har sitt nätverk med sig och kan välja att umgås i en mindre grupp. De öppna chattarna är svåra att följa och det är svårt att egentligen prata med någon. Det blir mest ett skval av kommentarer.

Med Facebook eller någon annan mikrobloggtjänst flyttar vardagsrumssnacket ut på nätet. Nästa steg är att samtalet flyttar in i TV:n. På CES presenterades TV-apparater med ethernetuppkoppling och stöd för widgets. De första exemplena på widgets är fortfarande enkla, men det är inte svårt att föreställa sig en TV med ett trådlöst tangentbord och en Facebook eller MSN-widget.

Läs även andra bloggares åsikter om tv, media, facebook, bloggy, yahoo, msn

I går kom nyheten som ingen längtade efter. Spotify är tvungna att ta bort eller geografiskt begränsa tillgången till en del av musiken. Skivbolagen har än en gång trampat i klaveret och försöker hindra eller begränsa de tjänster som kunderna efterfrågar. Det kan tyckas obegripligt, men man ska vara medveten om att skivbranschen är en bransch i djup kris som desperat försöker hitta ett sätt att överleva. De kommer så länge det är möjligt att försvara sina intäkter från en dödsdömd affärsmodell. Men den bistra sanningen är att det inte finns någon plats för ett traditionellt skivbolag längre.

Skivbolagen tjänade sina pengar på att äga distributionen. För att en artist skulle nå ut med sin musik krävdes ett skivbolag som såg till att skivan marknadsfördes och hamnade i butikerna. Det behövs inte längre. Artisterna lanserar sig själva på MySpace och hittar sina lyssnare genom att fansen själva sprider ryktet vidare. Allt fler väljer dessutom att ge bort sin musik gratis och tjänar pengarna på att ge konserter och erbjuda extra material. Ett typexempel på Chris Andersons teorier om Free. I en sådan värld är skivbolagen bara en mellanhand som kostar onödiga pengar både för artisten och lyssnaren.

Det går att dra paralleller till tidningsbranschen som på samma sätt förlorat kontrollen över att distribuera nyheter till frukostbordet. Nästa bransch lär bli TV- och filmindustrin som i spåren av webbtv-explosionen precis har påbörjat sin resa. På CES släpptes tv-apparater med inbyggt nätverksuttag och setupboxar som kopplas till bredbandet har funnits ett tag på den amerikanska marknaden. Exakt hur det slutar och vem som kommer ut som vinnare är svårt att säga, men att film och TV-industrin står inför en minst lika stor omvälvning som den musikindustrin gått igenom är helt säkert. Och det är inte läge att komma på mellanhand.

Mer bra läsning
Digital Renaissance: Keep what you got by giving it all away
Deep Edition: Som sagt… musiker och musikindustrin har inte fattat nåt.
Copy me happy: Chris Anderson visiting Malmö

Läs även andra bloggares åsikter om spotify, musik, tv, film, media