En redaktionell produkt är innehåll smart förpackat och distribuerat. Den har en början och ett slut och man kan bli färdig med den. En nyhetssajt är inte en redaktionell produkt. Det är ett flöde av innehåll som ständigt uppdateras och aldrig tar slut. Jag var inne på det här förra veckan när jag skrev om hur man kan tänka när man tar fram digitala redaktionella produkter och vad folk kan tänkas betala för. Fredriks Strömberg har också tangerat det när han i veckan efterlyste sätt att göra nyhetssajter som tydligare visar de redaktionella prioriteringarna.

Jag tror inte lösningen är att förändra nyhetssajterna. Ett flöde av information som till exempel en nyhetssajt i en webbläsare konsumeras på ett aktivt sätt – framåtlutat om man vill använda en sliten term. Då funkar nyhetssajterna relativt bra. Twitter och Facebook fungerar på samma sätt. Men det skiljer sig från hur vi traditionellt har konsumerat medier när vi har bläddrat mellan sidorna i ett magasin eller kanalerna på TV:n, låtit oss överraskas och fastnat för nåt vi inte direkt letade efter.

Datorn och webbläsaren är inte bra för den typen av bläddringskonsumtion och därför har det varit svårt att ta fram digitala redaktionella produkter. När någon försäkt har det oftast blivit dåliga kopior av gamla medieprodukter som olika former av pdf-tidningar och e-magasin. Det är bara flödeswebbarna som funkat.

Men det håller på att ändras. IPhone och iPod Touch var första steget. IPad och alla de touchscreen devicer som lär följa efter den tar det vidare. Nu börjar vi få apparater som man kan krypa upp i soffan med och enkelt kan styra genom att svepa med fingrarna. De lämpar sig mycket bättre för något som liknar bläddringskonsumtion.

Det är för den här typen av apparater som mediabolagen ska utveckla produkter, parallellt med att de fortsätter att utveckla sina annonsfinansierade flödeswebbar. Men det kommer inte att räcka att skicka ut de traditionella papperstidningarna eller tv-kanalerna i digitalt format. De nya produkterna man tar fram måste också utnyttja möjligheterna som en internetuppkopplad device och innehålla interaktivitet och smarta kopplingar mot nättjänster. Och på så sätt kombinera det bästa ur de två världarna till något helt nytt.

Det här inlägget är tidigare publicerat på Same Same But Different i serien Kristallkulan där skribenterna gav sin bild av vad som väntar 2010.

När vi går in i 2010 så hoppas många nyhetsmedier att de ska kunna ta betalt av sina läsare. Tonläget mot Google är högt från betalivrarna med Rupert Murdoch i spetsen. Tidigt på våren gör Murdoch allvar av sina planer på att ta betalt och stänger samtidigt ute Googles indexering från sina sajter. Resultatet blir en kalldusch. Besökarantalet på Times Online rasar med 85 procent och intäkterna från de betalande nätläsare är försumbara.

Men Murdoch fortsätter envist att försvara sin linje och hävdar att misslyckandet beror på att för många fortfarande låter innehållet vara fritt. Han fortsätter att kalla Google för kannibaler och uppmanar till en bred bojkott och kräver dessutom att WAN ska uppmana sina medlemmar att ta betalt. Några större tidningssajter i USA, där läget börjar bli allt mer desperat för tidningarna, hänger på och stänger in sina sajter bakom betalväggar.

Men de svenska medieföretagen, som hela tiden har haft en avvaktande hållning, börjar på allvar inse att det är omöjligt att få läsarna att finansiera journalistiken. Man börjar återigen fokusera på annonsaffären, men de två åren man slösat på att diskutera betaltjänster har gjort att man tappat ytterligare mark.

Annonseringen ökar visserligen starkt på nätet igen, men det är sponsrade länkar och individanpassade annonslösningar som står för ökningen. Det traditionella sättet att sälja banners mot en antagen målgrupp som medieföretagen sysslat de senaste 15 åren fungerar nästan inte alls längre.

Situationen blir allt mer prekär. Mediebolagen har bra innehåll och mycket läsare, men den koll på användarna som behövs för att sälja bättre riktade annonser har man inte alls. Flera större tidningsutgivare har efter sommaren långt framskridna planer på att lägga ner sin nätverksamhet helt. De ser helt enkelt ingen möjlighet att få ekonomi i satsningarna. Andra gör stora neddragningar och satsar på små organisationer och tecknar samarbetsavtal med bloggnätverk för att kunna erbjuda ett brett material.

Men framåt senhösten börjar det öppna sig nya möjligheter. Redan under 2009 började många mediebolag, med DN i spetsen, lystet snegla på Facebooks användare. Under 2010 överskrider antalet registrerade svenskar 4 miljoner, men Facebook har svårt att få fart på sin annonsaffär och har börjat undersöka nya affärsmodeller.

I oktober lanserar man tjänsten Facebook Newsroom. Idén är låta mediebolagen flytta ut sitt material på Facebook och låta läsarna läsa nyheterna där istället för att behöva besöka en nyhetssajt. De som vill kan också få intelligent anpassade nyheter direkt sin nyhetsfeed. Facebook Newsroom är avancerat och det går att göra speciella minieditioner riktade mot olika målgrupper baserade på t.ex ålder, intresses, kön och bostadsort. I paketet ingår också ett annonsystem som klarar av att styra annonsera på samma finmaskiga sätt.

Men kruxet är att Facebook vill ha bra betalt av mediebolagen för tjänsten. Och deras argument är svåra att invända mot: “Vi vet något som ni inte vet. Vi vet vilka era läsare är”.

Snart börjar det poppa upp framgångsrika nyhetstjänster som bara bedriver arbete på Facebook. Och till sist är de som för bara ett år sedan argumenterade för att man måste ta betalt av läsarna absurt nog tvungna att inse att det är de själva är tvungna att betala för just läsarna för att kunna få ekonomi i sina webbsatsningar.

Gott Nytt 2011 Murdoch!