En redaktionell produkt är innehåll smart förpackat och distribuerat. Den har en början och ett slut och man kan bli färdig med den. En nyhetssajt är inte en redaktionell produkt. Det är ett flöde av innehåll som ständigt uppdateras och aldrig tar slut. Jag var inne på det här förra veckan när jag skrev om hur man kan tänka när man tar fram digitala redaktionella produkter och vad folk kan tänkas betala för. Fredriks Strömberg har också tangerat det när han i veckan efterlyste sätt att göra nyhetssajter som tydligare visar de redaktionella prioriteringarna.

Jag tror inte lösningen är att förändra nyhetssajterna. Ett flöde av information som till exempel en nyhetssajt i en webbläsare konsumeras på ett aktivt sätt – framåtlutat om man vill använda en sliten term. Då funkar nyhetssajterna relativt bra. Twitter och Facebook fungerar på samma sätt. Men det skiljer sig från hur vi traditionellt har konsumerat medier när vi har bläddrat mellan sidorna i ett magasin eller kanalerna på TV:n, låtit oss överraskas och fastnat för nåt vi inte direkt letade efter.

Datorn och webbläsaren är inte bra för den typen av bläddringskonsumtion och därför har det varit svårt att ta fram digitala redaktionella produkter. När någon försäkt har det oftast blivit dåliga kopior av gamla medieprodukter som olika former av pdf-tidningar och e-magasin. Det är bara flödeswebbarna som funkat.

Men det håller på att ändras. IPhone och iPod Touch var första steget. IPad och alla de touchscreen devicer som lär följa efter den tar det vidare. Nu börjar vi få apparater som man kan krypa upp i soffan med och enkelt kan styra genom att svepa med fingrarna. De lämpar sig mycket bättre för något som liknar bläddringskonsumtion.

Det är för den här typen av apparater som mediabolagen ska utveckla produkter, parallellt med att de fortsätter att utveckla sina annonsfinansierade flödeswebbar. Men det kommer inte att räcka att skicka ut de traditionella papperstidningarna eller tv-kanalerna i digitalt format. De nya produkterna man tar fram måste också utnyttja möjligheterna som en internetuppkopplad device och innehålla interaktivitet och smarta kopplingar mot nättjänster. Och på så sätt kombinera det bästa ur de två världarna till något helt nytt.

Enbart bra artiklar går inte att ta betalt för. För att få läsaren att öppna plånboken ska det till mer. Innehållet behöver förpackas och förädlas till redaktionella produkter.

The Guardian sålde 70.000 iPhone applikationer a’ 30 kr första månaden. Men innehållet i applikationen är inte unikt. Det går att hitta på webbsajten eller mobilsajten. Däremot är läsupplevelsen och funktionerna i applikationen överlägsna webbens. Det går att välja vilka sektioner man vill ska synas på förstasidan, ladda ned och läsa offline och spara sina egna favoritartiklar. Artiklarna är snyggt anpassade till iPhones gränssnitt. Applikationen är helt enkelt ett bättre sätt att läsa Guardian än via webben.

När tidningarna, till exempel DN (artikel i dagens papperstidning), ska utveckla digitala produkter och försöka ta betalt av sina läsare så är det så här man måste tänka. Bra innehåll är själva råvaran. Men det är den förädlade råvaran, den redaktionella produkten, som läsarna kan tänka sig att betala för. Allt innehåll kan vara fritt tillgängligt på nätet samtidigt som det ingår i redaktionella produkter som ger läsaren något mer som de kan tänka sig att betala för. Det är inte någon motsättning.

Innehåll kan förädlas på många sätt. Man kan göra som i exemplet med The Guardian där man tillför läsupplevelse och funktioner. Men folk kan också vara beredda att betala för att spara tid eller att någon gör ett nischat urval som de inte kan göra själv. Personligen skulle jag till exempel gärna betala en liten peng för att få en genomarbetad text och några länktips av Niklas Ekdal pushat till min iPod Touch en gång i veckan. I det fallet betalar jag för något jag själv varken kan eller hinner göra och för att få det till mig istället för att behöva leta efter det. Böcker i form av print on demand kan vara en annan paketering som fungerar för längre artikelserier.

Och egentligen är papperstidningen ett perfekt exempel på en redaktionell produkt även om vi journalister gärna sätter likhetstecken mellan själva tidningen och innehållet. Prenumeranterna betalar inte bara för våra bokstäver och bilder. De betalar för att de får tidningen utburen varje dag lagom till att de vaknar, för att den har flera delar så att det inte blir bråk om vem ska läsa, för att den är lagom stor för ett frukostbord och för att läsa på tåget. Och inte minst betalar de för den sköna känsla det är att vakna med, eller gömma sig bakom, en tidning vid frukostbordet en söndagsmorgon.