Jag höll, som resten av bloggosfären, på att sätta i halsen när jag läste Peter Wolodarskis parasitutspel mot Google i går. Jag hade hoppats att vi skulle slippa ta den debatten här i Sverige också, hoppades att vi kommit längre och att den skulle dö ut i USA. Men nu är den här. Och det var väldigt nära att jag satte mig framför datorn och författade ett “du fattar inte ett smack” inlägg. Men jag lät bli och lät det hela sjunka in lite.

Det är uppenbarligen så att en betydande del av journalistbranschen tänker på det här sättet. Jag ÄR övertygad om att de har totalt fel, men att skriva det en gång till leder uppenbarligen inte framåt. För den som ändå vill ha en förklaring till varför de har fel kan till exempel läsa det här koncisa inlägget i debatten eller något av Jeff Jarvis.

Jag bestämde mig istället för att försöka förstå varför i övrigt kloka personer som Peter Wolodarski tappar verklighetsuppfattningen när de diskuterar framtiden för tidningarna. I en intervju via DN:s webbteve utvecklar Peter Wolodarski sitt resonemang och det framgår allt tydligare att frågan vi borde diskutera är hur man ska kunna bedriva grävande journalistik och annat kostsamt journalistiskt arbete som utrikesbevakning i fortsättningen. Inte om Google eller våra besökare borde betala för det. Frågan är vettig, men man letar efter svaret på fel ställe.

Wolodarskis oro är nämligen väldigt befogad. Den dyra journalistiken i dagens form är hotad. Det kommer inte att gå att ha 300 journalister anställda och betala deras löner med intäkter från en nyhetssajt och en tynande tidning. Det går säkert att ta mer betalt för annonserna på nätet om vi vet mer om våra besökare och kan styra annonserna intelligent men att det skulle ge intäkter som kan försörja nyhetsorganisationer med hundratals journalister tror jag är en utopi. Det fungerade i den skyddade värld som tidningarna kommer ifrån. Där man kontrollerade distributionen och kunde bestämma sina egna spelregler. Det fungerar inte i konkurrensen med alla innehållsproducenter och andra annonsfinansierade sajter som vi tävlar med på nätet.

Men innebär det att den dyra kvalitetsjournalistiken håller på att försvinna? Inte nödvändigtvis, men exakt hur den ska överleva är en av de frågorna som just nu är väldigt svåra att svara på. Clay Shirky beskriver det bra när han hävdar att det uppstår ett glapp när en gammal modell dör innan man tydligt kan se vad som ersätter den. Och det i sin tur är säkert också anledningen till att så många erfarna journalister just nu kommer med så oövertänkta teorier om hur nyhetsmedierna ska tjäna pengar i framtiden. Att inte kunna hitta ett svar på hur bra journalistik ska kunna överleva väcker självklart desperation hos hängivna publicister som Peter Wolodarski. Men det är naturligt, i glappet mellan gammalt och nytt är lösningarna fortfarande väldigt svåra att se tydligt.

Om man ändå ska försöka ge ett svar som motpol till desperationen så är det troliga att det vi i dag kallar grävande journalistik och utrikesbevakning kommer att ersättas av många olika sorters initiativ. En del kommer att skötas av människor som varken är journalister eller anställda på ett medieföretag. Men annat kan kanske nyhetsmedierna fortsätta att göra om man kan frigöra sig från sitt traditionsbundna tänkande.

Ta grävjobben på en tidning som exempel. En sådan satsning resulterar oftast som mest i en artikelserie på tre till fyra helsidor totalt. Det är egentligen ett ganska klent resultat för flera månaders arbete utfört av en grupp journalister. Men slutresultatet blir som det blir för att vi fortfarande använder samma tankesätt för grävjobb som vi alltid gjort. Det ska resultera i ett antal sidor i tidningen. Om vi istället skulle tänka större och se andra möjligheter. Kanske kan en typ av grävjobb resultera i ett stort antal bloggposter på vägen, en bilaga som säljs separat, fyra helsidor i tidningen och en lång diskussion efteråt på nätet. Ett annat kanske slutar med en TV-dokumentär, en bok och en databas med information som vem som helst kan ta del av. Då kanske vi också kan börja räkna hem satsningarna ekonomiskt.

Det finns säkert fler idéer i den här andan, bidra gärna i kommentarerna. Vad jag menar är att vi måste våga tänka större och utanför det vi är vana vid. Vi blir begränsade av vår tradition och tror att ramarna för vårt arbete är konstanta. Det leder till att vi söker svaren på fel ställe och försöker förändra det som är nytt för oss.

Men det är inte betalningsviljan på nätet eller Googles affärsmodeller som behöver förändras. Det är nyhetsindustrin själv som måste söka nya vägar för att överleva.

Läs även andra bloggares åsikter om peter wolodarski, dn, clay shirky, jeff jarvis, nyheter, journalistik, google, betaltjänster

Den amerikanska tidningsindustrin är i fritt fall. Annonsintäkterna rasade med 14 procent förra året och på de två senaste åren har man tappat 23 procent. Början på 2009 har knappast gjort saken bättre. Samtidigt är intäkterna från webbverksamheterna fortfarande alldeles för små för att kunna täppa igen hålen i den sjunkande skutan.

Det är en mörk bild som målas upp i årets upplaga av The State of The News Media. Lågkonjunkturen spär på effekterna av att nyhetsläsandet flyttar till nätet i en allt snabbare takt och intäkterna från tidningen kan inte längre finansiera internetsatsningarna. Tiden för att ställa om börjar bli knapp. Om inte tidningarna gör något drastiskt  kommer de att få svårt att överleva. Aktieägarna har redan insett det och det är just nu billigare att köpa en aktie i New York Times än att att köpa ett söndagsnummer av tidningen.

Det är lätt att dra paralleller till Clay Shirkys blogginlägg från i fredags.

Newspapers and Thinking the Unthinkable « Clay Shirky

That is what real revolutions are like. The old stuff gets broken faster than the new stuff is put in its place. The importance of any given experiment isn’t apparent at the moment it appears; big changes stall, small changes spread. Even the revolutionaries can’t predict what will happen (…)
When someone demands to know how we are going to replace newspapers, they are really demanding to be told that we are not living through a revolution. They are demanding to be told that old systems won’t break before new systems are in place. They are demanding to be told that ancient social bargains aren’t in peril, that core institutions will be spared, that new methods of spreading information will improve previous practice rather than upending it. They are demanding to be lied to.

Tidningsindustrin letar efter färdiga svar, men det finns inte några sådana att få. Det viktiga nu är att våga tänka nytt och drastiskt och att inte få panik. Och kom ihåg. Det är tidningens intäkter som minskar, inte behovet av bra journalistik.

Läs även andra bloggares åsikter om tidningar, journalistik, media

Att Jan Guillou inte är en bloggälskare framgick tydligt i gårdagens Babel där han, Sofia Mirjamsdotter och PM Nilsson debatterade kring traditionella medier kontra bloggar. Jan Guillou avfärdade som vanligt kategoriskt bloggosfären som full av skvaller och pladder. Och jag håller med Jan Guillou. Det mesta som skrivs i bloggosfären har inget med journalistik att göra och mycket är helt ointressant för mig. Men jag ser i motsats till Guillou inget problem med det. Problemet är snarare att vi i medievärlden värderar bloggosfären med våra traditionella journalistiska mått och därför helt missar poängen.

Bloggosfären och sociala medier är i första hand samtal mellan människor och ser ut som samtal mellan människor alltid har sett ut. Fullt med skvaller, pladder och ointressant för alla utom den närmaste kretsen. Det som skiljer nätet från tidigare medieformer är att samtalet mellan människor pågår i samma miljö som de traditionella medierna verkar i. Och det gör också att gränserna mellan journalistik och samtal blir allt mer otydlig. Men är det ett problem? Vi journalister ser det gärna så, men är det verkligen ett problem för vanliga dödliga icke-journalister som inte har gått fem år i skolan för att få lov att skriva och bli lästa. Knappast.

Jag läser mycket traditionell journalistik och journalistbloggar men också mycket bloggar som handlar om mina specialintressen skrivna av icke-journalister. Om en Macfantast skriver om hur fantastisk den nya iMacen är eller en wordpressutvecklare skriver lite knackigt grammatiskt och tipsar om nåt bra plugin, så är det inte vad jag skulle kalla god och oberoende journalistik. Men det bekommer mig inte. Jag läser gärna ändå. För vi har något gemensamt och jag vill gärna veta vad de tycker för att kunna bilda mig en egen uppfattning. Bloggaren har dessutom i många fall mycket mer detaljkunskap än t.ex. en journalist som ska recensera den nya iMacen. Så här har samtalet mellan människor alltid fungerat. Människan har alltid varit intresserade av att lyssna på vad andra tycker. Det är bara möjligheterna till samtal som har blivit så otroligt mycket större.

Men journalistkåren känner sig hotad. I alla tider har man vi inom skrået lagt mycket tid på att definiera vad god journalistik är och vilka etiska regler som man ska följa för att man ska få hålla på med journalistik. Nu har vi plötsligt fått en kanal där vem som helst kan uttrycka sig hur de vill utan att bry sig om våra regler. Dessutom börjar de där bloggarna ta våra läsare och annonspengar. Och vi viftar förskräckt med vår ”det här är inte kvalitetsjournalistik” flagga och vill i smyg helst förpassa dem till evig tystnad. Tyvärr, det kommer inte att hända. Samtal tystar man inte. I alla fall inte i en demokrati. Och för att överleva bör vi försöka hitta vår roll i samtalet istället för att avfärda det som ointressant.

Mer läsning:
Bloggvärldsbloggen (Sofia Mirjamsdotter) – Bakom kulisserna med gammelgäddan
Jan Guillou: Bloggarna kan aldrig få den riktiga makten | Jan Guillou – Aftonbladet
Bloggar skapar objektiva nyheter – svart och vitt blir grått · Mindpark

Boken ”Here comes everybody” av Clay Shirk är också värd att läsa. Den handlar bland annat om vad som händer när gränsen mellan det privata samtalet och massmedierna suddas ut.

Läs även andra bloggares åsikter om journalistik, guillou, babel, bloggosfären, bloggar, medier