I ett inlägg på Mindpark är Olle ”Vassa Eggen” Lidbom kritisk mot medieelitens teknikbild som han säger ”vara det största hotet mot mediernas överlevnad”. Inläggets kärnbudskap är att förändringen inte går så snabbt som medieeliten vill påstå. Ett utdrag:

Läsarna finns – tvärtemot den populära uppfattningen – fortfarande på papper: dagstidningarna har stabila räckvidder och hyfsat stadiga upplagor; magasinens läsare och annonsörer betalar allt mer för sig. Men den som lyssnar på medieanalytiker kan lätt få för sig att Dagens Nyheter just blivit omsprunget av Voddler som mediekanal.

Jag gillar att Lidbom utmanar. Det är roligt att läsa texter som inte bara innehåller det man förväntar sig. Och Olle har som vanligt flera poänger. Det är väldigt lätt att bli hemmablind och tro att alla köper värstingtelefoner och twittrar dygnet runt. Det är viktigt att ta ett steg tillbaka ibland och fundera på hur det ser ut för ”vanliga människor”. Jag brukar använda min ”icke nätiga” syster som måttstock när jag behöver komma ner på jorden.

Men när ser jag hur mina bonusbarn använder internet så inser jag att bilden inte är så lätt att tolka. Visst finns det en trögrörlighet hos de som inte växt upp med nätet, men å andra sidan finns det en förmåga att snabbt ta till sig nytt hos de yngre som inte har några minnen av en tid utan internet.

Förutom målgruppens ålder så tror jag förflyttningens hastighet till stor del beror på medieslag. Kvällstidningarna har sett rejäla upplagetapp senaste åren. Att läsa kvällstidning var lätt att byta ut mot nätläsande.  När det gäller morgontidningarna så kan det se ut som om dagstidningen fortfarande står stark när man tittar på räckviddssiffrorna, men om man börjar titta på betalningsviljan så är det tydligt att det händer något. Andelen fullbetalande DN-prenumeranter har t.ex sjunkit med mer än 15 procent de senaste tio åren.

Det säger något om hur prenumeranterna ser på värdet av sin tidning. När det kommer ett bra prisvärt alternativ på frukostbordet så kan det gå snabbt, speciellt i de yngre målgrupperna. Iphonen och minidatorerna börjar närma sig något som kan mäta sig med pappret, kanske också en uppkopplad billig läsplatta kan vara ett alternativ under en övergångsperiod. Visst dröjer det lite till innan den typen av devicer är var mans egendom. Men så långt borta är det inte.

Dagstidningarna har dessutom ett större problem än att läsarna lämnar. Deras annonsmarknader och traditionella kassakor har redan flyttat.

TV-världen är också inne i en process som får fart snart. Hemelektroniktillverkarna satsar stenhårt på uppkopplade TV-apparater med enkla webbläsare. Det tar några år innan hela svenska folket bytt ut sina TV-apparater men om de får hela SF:s utbud och alla Playtjänsterna ett klick bort så finns det ganska många skäl att byta dumburk.

Att byta ut magasinens ”lyxighet”, bakåtlutade läsning och högprofilerade varumärkesannonser mot något digitalt känns däremot längre bort. Där köper jag Olles resonemang utan protest.

Men tittar jag tio år tillbaka och jämför hur den vanliga svenskens medievärld har förändrats så måste man jag nog ändå säga att i det stora hela så går det väldigt fort. Även för min syster. Hon finns till och med på Facebook numera.

Uppdaterat: Fredrik Strömberg har också skrivit en bra post om ämnet.

Uppdaterat 2:
Det är en intressant debatt och flera har kommit med bra inspel.

Mikael Zackrisson har  kommenterat Lidboms inlägg på Same Same But Different.

Där har också Sofia Mirjamsdotter skrivit ett väldigt läsvärt inlägg med fokus på att tidningarna försöker anpassa sin pappersprodukt mot en målgrupp som ändå inte läser papperstidningar och därmed håller på att tappa sina trögrörliga läsare. Samtidigt som de inte når de yngre på nätet.

Olle Lidbom har också själv besvarat kritiken i ett inlägg på Vassa Eggen.

Den amerikanska tidningsindustrin är i fritt fall. Annonsintäkterna rasade med 14 procent förra året och på de två senaste åren har man tappat 23 procent. Början på 2009 har knappast gjort saken bättre. Samtidigt är intäkterna från webbverksamheterna fortfarande alldeles för små för att kunna täppa igen hålen i den sjunkande skutan.

Det är en mörk bild som målas upp i årets upplaga av The State of The News Media. Lågkonjunkturen spär på effekterna av att nyhetsläsandet flyttar till nätet i en allt snabbare takt och intäkterna från tidningen kan inte längre finansiera internetsatsningarna. Tiden för att ställa om börjar bli knapp. Om inte tidningarna gör något drastiskt  kommer de att få svårt att överleva. Aktieägarna har redan insett det och det är just nu billigare att köpa en aktie i New York Times än att att köpa ett söndagsnummer av tidningen.

Det är lätt att dra paralleller till Clay Shirkys blogginlägg från i fredags.

Newspapers and Thinking the Unthinkable « Clay Shirky

That is what real revolutions are like. The old stuff gets broken faster than the new stuff is put in its place. The importance of any given experiment isn’t apparent at the moment it appears; big changes stall, small changes spread. Even the revolutionaries can’t predict what will happen (…)
When someone demands to know how we are going to replace newspapers, they are really demanding to be told that we are not living through a revolution. They are demanding to be told that old systems won’t break before new systems are in place. They are demanding to be told that ancient social bargains aren’t in peril, that core institutions will be spared, that new methods of spreading information will improve previous practice rather than upending it. They are demanding to be lied to.

Tidningsindustrin letar efter färdiga svar, men det finns inte några sådana att få. Det viktiga nu är att våga tänka nytt och drastiskt och att inte få panik. Och kom ihåg. Det är tidningens intäkter som minskar, inte behovet av bra journalistik.

Läs även andra bloggares åsikter om tidningar, journalistik, media