En redaktionell produkt är innehåll smart förpackat och distribuerat. Den har en början och ett slut och man kan bli färdig med den. En nyhetssajt är inte en redaktionell produkt. Det är ett flöde av innehåll som ständigt uppdateras och aldrig tar slut. Jag var inne på det här förra veckan när jag skrev om hur man kan tänka när man tar fram digitala redaktionella produkter och vad folk kan tänkas betala för. Fredriks Strömberg har också tangerat det när han i veckan efterlyste sätt att göra nyhetssajter som tydligare visar de redaktionella prioriteringarna.

Jag tror inte lösningen är att förändra nyhetssajterna. Ett flöde av information som till exempel en nyhetssajt i en webbläsare konsumeras på ett aktivt sätt – framåtlutat om man vill använda en sliten term. Då funkar nyhetssajterna relativt bra. Twitter och Facebook fungerar på samma sätt. Men det skiljer sig från hur vi traditionellt har konsumerat medier när vi har bläddrat mellan sidorna i ett magasin eller kanalerna på TV:n, låtit oss överraskas och fastnat för nåt vi inte direkt letade efter.

Datorn och webbläsaren är inte bra för den typen av bläddringskonsumtion och därför har det varit svårt att ta fram digitala redaktionella produkter. När någon försäkt har det oftast blivit dåliga kopior av gamla medieprodukter som olika former av pdf-tidningar och e-magasin. Det är bara flödeswebbarna som funkat.

Men det håller på att ändras. IPhone och iPod Touch var första steget. IPad och alla de touchscreen devicer som lär följa efter den tar det vidare. Nu börjar vi få apparater som man kan krypa upp i soffan med och enkelt kan styra genom att svepa med fingrarna. De lämpar sig mycket bättre för något som liknar bläddringskonsumtion.

Det är för den här typen av apparater som mediabolagen ska utveckla produkter, parallellt med att de fortsätter att utveckla sina annonsfinansierade flödeswebbar. Men det kommer inte att räcka att skicka ut de traditionella papperstidningarna eller tv-kanalerna i digitalt format. De nya produkterna man tar fram måste också utnyttja möjligheterna som en internetuppkopplad device och innehålla interaktivitet och smarta kopplingar mot nättjänster. Och på så sätt kombinera det bästa ur de två världarna till något helt nytt.

I ett inlägg på Mindpark är Olle ”Vassa Eggen” Lidbom kritisk mot medieelitens teknikbild som han säger ”vara det största hotet mot mediernas överlevnad”. Inläggets kärnbudskap är att förändringen inte går så snabbt som medieeliten vill påstå. Ett utdrag:

Läsarna finns – tvärtemot den populära uppfattningen – fortfarande på papper: dagstidningarna har stabila räckvidder och hyfsat stadiga upplagor; magasinens läsare och annonsörer betalar allt mer för sig. Men den som lyssnar på medieanalytiker kan lätt få för sig att Dagens Nyheter just blivit omsprunget av Voddler som mediekanal.

Jag gillar att Lidbom utmanar. Det är roligt att läsa texter som inte bara innehåller det man förväntar sig. Och Olle har som vanligt flera poänger. Det är väldigt lätt att bli hemmablind och tro att alla köper värstingtelefoner och twittrar dygnet runt. Det är viktigt att ta ett steg tillbaka ibland och fundera på hur det ser ut för ”vanliga människor”. Jag brukar använda min ”icke nätiga” syster som måttstock när jag behöver komma ner på jorden.

Men när ser jag hur mina bonusbarn använder internet så inser jag att bilden inte är så lätt att tolka. Visst finns det en trögrörlighet hos de som inte växt upp med nätet, men å andra sidan finns det en förmåga att snabbt ta till sig nytt hos de yngre som inte har några minnen av en tid utan internet.

Förutom målgruppens ålder så tror jag förflyttningens hastighet till stor del beror på medieslag. Kvällstidningarna har sett rejäla upplagetapp senaste åren. Att läsa kvällstidning var lätt att byta ut mot nätläsande.  När det gäller morgontidningarna så kan det se ut som om dagstidningen fortfarande står stark när man tittar på räckviddssiffrorna, men om man börjar titta på betalningsviljan så är det tydligt att det händer något. Andelen fullbetalande DN-prenumeranter har t.ex sjunkit med mer än 15 procent de senaste tio åren.

Det säger något om hur prenumeranterna ser på värdet av sin tidning. När det kommer ett bra prisvärt alternativ på frukostbordet så kan det gå snabbt, speciellt i de yngre målgrupperna. Iphonen och minidatorerna börjar närma sig något som kan mäta sig med pappret, kanske också en uppkopplad billig läsplatta kan vara ett alternativ under en övergångsperiod. Visst dröjer det lite till innan den typen av devicer är var mans egendom. Men så långt borta är det inte.

Dagstidningarna har dessutom ett större problem än att läsarna lämnar. Deras annonsmarknader och traditionella kassakor har redan flyttat.

TV-världen är också inne i en process som får fart snart. Hemelektroniktillverkarna satsar stenhårt på uppkopplade TV-apparater med enkla webbläsare. Det tar några år innan hela svenska folket bytt ut sina TV-apparater men om de får hela SF:s utbud och alla Playtjänsterna ett klick bort så finns det ganska många skäl att byta dumburk.

Att byta ut magasinens ”lyxighet”, bakåtlutade läsning och högprofilerade varumärkesannonser mot något digitalt känns däremot längre bort. Där köper jag Olles resonemang utan protest.

Men tittar jag tio år tillbaka och jämför hur den vanliga svenskens medievärld har förändrats så måste man jag nog ändå säga att i det stora hela så går det väldigt fort. Även för min syster. Hon finns till och med på Facebook numera.

Uppdaterat: Fredrik Strömberg har också skrivit en bra post om ämnet.

Uppdaterat 2:
Det är en intressant debatt och flera har kommit med bra inspel.

Mikael Zackrisson har  kommenterat Lidboms inlägg på Same Same But Different.

Där har också Sofia Mirjamsdotter skrivit ett väldigt läsvärt inlägg med fokus på att tidningarna försöker anpassa sin pappersprodukt mot en målgrupp som ändå inte läser papperstidningar och därmed håller på att tappa sina trögrörliga läsare. Samtidigt som de inte når de yngre på nätet.

Olle Lidbom har också själv besvarat kritiken i ett inlägg på Vassa Eggen.